Paddfiskarna hör hemma i familjen Batrachoididae i ordningen Batrachoidiformes. Paddfiskar lever typiskt sett i sandiga och gyttjiga bottenmiljöer i havet och de finns i många olika delar av världen. Det finns dock några få arter som lever i sötvatten, såsom Daector quadrizonatus som lever i floden Arato i Colombia och Thalassophryne amazonica som hör hemma i Amazonasfloden.
Vad alla arter av paddfisk har gemensamt är ett brett huvud och murriga färger. De påminner om paddor och det är så de fått sitt namn. Paddfiskar kan också göra ett karaktäristiskt ljud med hjälp av simblåsan. De flesta paddfiskar har inga fjäll. De har stora huvuden med en stor mun, och ögonen sitter högt.
Om du stöter på en paddfisk från släktet Thalassophryninae, tänk på att den är giftig. Den har fyra ihåliga ryggfenstrålar förbundna med giftkörtlar. Giftet är kraftfullt nog att orsaka ett smärtsamt sår. En annan intressant grupp paddfiskar är de som finns i släktet Porichthys. Dessa fiskar har fotoporer, en sorts lysande organ som bildar lysande prickar över fiskens kropp.
En av de mest välkända paddfiskarna är Opsanus tau, ostronpaddfisk. Den är inte en uppskattad sportfisk eller matfisk, men den är en fascinerande invånare i akvariet och säljs ibland under namnet ”Ugly toad” (ful padda). Den hålls till och med i akvarium av NASA eftersom den har vätskefyllda hörselgångar som påminner om dem som finns hos andra ryggradsdjur. NASA har därför använd ostronpaddfisken för att studera hur mikrogravitation skulle kunna påverka balanssystemet och utvecklingen av balansorganen. Två ostronpaddfiskar från Woods Hole i Massachusetts deltog i den rymdfärd som också förde Sentator John Glenn och fem andra astronauter upp i rymden. Hos ostronpaddfisken är de vätskefyllda hörselgångarnas insida täckt med cilia (flimmerhår) som är så känsliga att de kan känna av när kristaller av kalciumkarbonat rör sig. När håren upptäcker rörelse skickar de informationen vidare till hjärnan.
Om du håller ostronpaddfisk i ditt akvarium kan du mata den med små levande fiskar, mollusker, bläckfiskar, skaldjur och amphipods. Ostronpaddfisken är en allätande art som överfaller sina byten. Den håller sig gömd i den sandiga och gyttjiga bottnen tills ett lämpligt bytesdjur kommer tillräckligt nära.
Ostronpaddfisken kan bli upp till 38 cm lång, men detta är ovanligt och de flest exemplar bli aldrig större än 30 cm. Kroppen är slemmig och har ett söndertrasat utseende som fungerar som kamouflage. Färgen är gulaktig och kroppen dekoreras av ett brunt lutande band. I naturen kan ostronpaddfisken överleva även under mycket svåra förhållanden och hålla sig vid liv på en kost som lämnar mycket övrigt att önska.
För att locka till sig honor använder hanen sin ”mistlur”. Under lekperioden producerar hanen ett ljud med detta specialiserade organ och ljudet gör det möjligt för honorna att hitta honom och hans bo. Ostronpaddfiskens leksäsong börjar i april och slutar i oktober. Honan lägger sina ägg i boet och överger dem omedelbart. Hanen befruktar sedan äggen och skyddar dem från faror. äggen är förhållandevis stora redan från början och kläcks efter ungefär en månad. Ynglen lär sig inte simma förrän de har ätit upp sina gulesäckar. Hanen fortsätter vaka över sin avkomma även efter att ynglen blivit frisimmande.