Smörbultar tillhör familjen Gobiidae, en mycket stor familj som innehåller over 2000 namngivna fiskarter. På engelska kallas de här fiskarna Gobier (Goby i singular) och det ordet används ibland av svenska akvarister också. Familjen Gobiidae innehåller gott om småfisk som inte växer sig större än 10 cm men det finns också några arter som blir betydligt större. Några av världens minsta ryggradsdjur tillhör familjen Gobiidae och det är främst arterna i släktena Pandaka, Tyson och Trimmaton som håller sig riktigt små. Smörbultar från dessa tre släkten växer sig inte större än 1 cm som vuxna. Stora smörbultar hittar du istället bland annat i släktena Gobioides och Periophthalmodon där vissa arter blir upp till 30 cm långa.
Den typiska smörbultsmiljön är grunda delar av havet, t ex korallrev och sjögräsängar. Smörbultar är också vanliga i områden där floder tömmer sig i havet och i mangroveträsk. En mindre mängd smörbultsarter har anpassat sig till ett liv i sötvatten, inklusive den australiensiska ökensmörbulten Chlamydogobius eremius, den europeiska sötvattenssmörbulten Padogobius bonelli och de asiatiska flodsmörbultarna från släktet Rhinogobius.
Ett gemensamt drag hos smörbultarna är att bukfenan omformats till en rund sugkopp. Den som håller smörbultar i sitt akvarium kan få se dem suga sig fast på akvarieglaset, stenar och andra ytor. En sådan sugkoppskonstruktion återfinns hos många olika fiskar men smörbultarna är inte nära släkt med de övriga sugfiskarna. Att så många vitt skilda arter har utvecklat sugkopp är istället ett utslag av så kallad konvergent evolution. Fåglar och fladdermöss har båda utvecklat vingar under evolutionens gång, men det betyder inte att de är nära släkt med varandra. På samma sätt förhåller det sig för smörbultarna och andra fiskar med sugkopp.
Många olika sorters smörbultar hålls idag av akvarister. Humlafiskarna i släktet Brachygobius är bland de populäraste, bland annat på grund av att de inte växer sig så stora och därför kan hållas i förhållandevis små akvarium så länge man kan hålla vattenkvaliteten på en rimlig nivå. De bidrar med vackra färger till akvariet och kräver inte särskilt mycket ompyssling för att må bra i fångenskap. Se till att pH-värdet är basiskt och att vattnet håller tropisk temperatur. Humlafiskar hålls normalt i sötvattensakvarium men det är möjligt att hålla dem i svagt bräckt vatten också. När du matar dina Humlafiskar är det viktigt att se till att de faktiskt får tag i någon mat för det kan vara svårt för dem att konkurrera med snabbare fiskarter. Humlafiskar uppskattar frusen och levande köttig mat. Humlafiskar är fredliga och ska inte hållas med aggressiva arter. De fungerar bra i sällskapsakvarium med andra fredliga arter.
De fascinerande slamkryparna är också medlemmar av familjen Gobiidae och hålls förhållandevis ofta av akvarister. De tillhör underfamiljen Oxudercinae. I det vilda hittar du slamkrypare i tropiska och subtropiska områden som påverkas av tidvattnet, t ex mangroveträsk och lerbankar. När vattnet drar sig ut mot havet stannar slamkryparen kvar på land och andas syre genom huden, precis som en groda. För att förhindra uttorkning kan slamkryparen gräva ett hål och gömma sig där tills vattnet kommer tillbaka. En annan anpassning till tidvattenzonen är extra starka bröstfenor som fungerar ungefär som ett par primitiva ben. Med hjälp av sina bröstfenor kan slamkryparen förflytta sig över våt mark.
